Igår hastade jag o kidsen förbi bokhandeln nere i Ringenhausen Centrum. På håll ser jag något lite ovanligt. Där sitter någon utanför ingången lite i mörkret. Han sitter ihopsjunken över en fällstol med ett bord bredvid sig. Det ligger en liten trave av samma bok på bordet. Han tittar åt vårt håll som om han vill någonting, ha hjälp på något sätt eller sälja något. Fast de brukar ju stå upp och komma farandes emot en, aggressivt. Den här mannens ansiktsuttryck var lite trött, han såg närmast lite ledsen ut, vädjande. Detta gör ju att jag automatiskt samlar ihop truppen och försöker styra förbi mannen eller problemet. Men vi är för nära. Det är för sent! Hjääälp! Nu måste jag troligen tycka synd om en ensam stackare utan liv och mening, be honom fara och flyga på ett nedtonat och civiliseat sätt. Jag börjar redan känna mig orolig över detta. Samvetet biter mig i nacken där svettdropparna redan börjat samlas. Barnen! Han får inte gå på barnen! Då kommer vi aldrig därifråååån! De har ju inte samma sociala känsla för finess där man inte kan stanna och prata med varenda hjälplös individ man stöter ihop med. Va fa...! Då vi kommer riktigt nära får jag se honom. Det är Björn Hellberg som signerar sitt sista mästerverk. Tydligen huserar inte så många av hans fans i vårt centrum. Det är väl inte synd om Björn direkt men han satt faktiskt helt ensam. Ingen ville ha hans signatur. Alla böckerna var kvar... Såg det ut som...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar