
Nu känns det snart som att livet är slut. På onsdag ska jag tillbaka till det där stället där jag brukar vara alldeles för länge alldeles för ofta bara för att jag måste bo, äta, ge mat till de andra som också måste bo och äta samt köpa en massa prylar som det är mycket tveksamt att jag verkligen behöver.
Men upp med hakan! Det är ju världens roligaste jobb! Du jobbar ju med att hjälpa sjuka människor som är så sjuka att man måste låsa in dem och tvinga i dem mediciner och ge dem elektricitet genom huvudet tills de kan vistas ute bland folk igen!
Ja visst ja! Hade glömt det! Ja, det är ju jättekul! Jippie! Jag lääängtar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar