Hur ofta känns det inte fint att säga: Va va de ja sa? Anna Odell har erkänt. Hon var psykiskt sjuk, fast 1995 då hon gjorde samma konstiga sak. Ställde sig på en bro men hoppade inte. Nu har hon sagt att konstprojektet riktar sig mot den så kallade psykvården. Det framkommer inte i artikeln i DN att hon upplever sig få någon kvalificerad hjälp under sina minst fyra besök. Ja Anna, är det mig du menar då? Det är nämligen jag som spänner fast folk som jag tycker är farliga. Jag undrar om du har nån idé över hur det ska gå till i stället? Psykiatrin har i 100 år försökt hindra människor från att ta sitt eget eller andras liv. Innan dess fanns ingen hjälp att få. Kanske det är bättre? Att ingen läggs i bälte och att om man inte på annat sätt kan motverka farlighet så ska vi låta bli? Varje gång man hindrar någon från att skada sig själv eller någon annan så är det en vanlig människas omdöme som avgör om det fanns en risk eller inte. Vem ska annars fatta det beslutet? Ska du Anna Odell bestämma hur man tar bäst hand om andras farlighet? Ditt omdöme färgas nog av din benägenhet för psykos du tyvärr dras med därför är dina synpunkter oanvändbara och får stå för dig. Jag kan avslöja att sedan 90-talet har politiker beslutat att avknoppa psykiatrin vad gäller antal sängplaster. Därför kan en konsekvens bli att om man vill ta sitt liv får man ingen hjälp förrän man står på en bro och då blir hjälpen ganska koncentrerad till att hindra personen handgripligen tills det hela klingar av och vederbörande kan gå hem igen. Så visst finns det brister men jag tror inte att de som jobbar kan jobba så mycket mera med de resurser som erbjuds. Det finns heller inte så många som vill hålla på att hjälpa människor som upprepade gånger försöker ta sitt liv på olika sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar