Igår fick lillpojken träffa sin faster och kusin till sin och min stora förtjusning. Tillsammans är man fler! Nu har vi kammat av östra söder i mulet väder så idag får vi gå åt ett annat håll. Varför blir man omöjlig att ha att göra med bara för att man blir trött? Så fort jag försöker göra lite nytta så drar han igång gråtvalsen och den tar inte slut förrän vällingen är drickbart tempererad vilket ju tar en stund. Ungefär till bådas frustration når bristningsgränsen. Sen slocknar han som inget har hänt. Jag blir lika förvånad varje gång. Idag ska jag springa sex kilometer på 38 minuter hur det nu ska gå till. Måste hitta en runda utan uppförsbackar om det ska vara möjligt. Lycka till! Åhh tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar